Min Julkalender- Dag Två. Fröken Ulla

Min första fröken i skolan hette Ulla. Jag minns henne än idag. Hon hade en enastående förmåga att se till varje barn. Ibland möter man de där människorna, som med sin inlevelseförmåga, omtänksamhet och kärlek för sitt uppdrag utmärker sig från mängden. Ulla var (och är säkerligen fortfarande) en sådan person. Jag hade henne fram till tredje klass och efter det skickade vi alltid julbrev till varandra fram till att jag var runt tjugoårs åldern. Ulla är en av de personer i mitt liv som gjort skillnad och som fick mig att tro att jag kunde. För det hon gav mig under mina tre första år i skolan är jag henne evig tacksam. Hur är det med er, har ni minne av en lärare som gjort skillnad i era liv?

Min Julkalender 2010- Dag Ett

Jag älskar jukalendrar. Det finns en barnslig längtan i julen som blommar upp i mig. Jag blir barnsligare än mina egna barn. Jag gläds barnsligt nog åt julens alla förberedelser och hemlighetsmakerier. Idag har jag i all hast gjort i ordning årets julkalender till våra barn. I år blir det en mager historia jämfört med tidigare år. Normalt har de varsin handbroderad historia och det blir vansinnigt mycket paket. Jag älskar att fixa det och gör normalt det.

I år känner jag mig mer som en blekt disktrasa och jag försöker dessutom tvinga min kropp att bli frisk tills imorgon. Det går så där kan jag ju meddela. I år får de dela på en turas om var tredje dag. De stora killarna och jag har kommit överens om att vi gör det enkelt och så satsar vi på något större några dagar. Vi testar i år och ser hur det blir.

Juldagen är min födelsedag. I år fyller jag dessutom jämnt, så för att fira detta ska jag använda varje dag till att dela med mig av 24 personer som gjort skillnad i mitt liv. Jag börjar med en av mammorna. Moder Svea. Oerhört tacksam för detta avlånga land som är mig kärt ända in i hjärteroten. Årstidernas växling, sjöarna, skogarna, havet och fjällen. En kärlek som aldrig dör.



Vändpunkter och språngbrädor

Det känns som om någon kastat ut mig i någon form av ofrivillig forsrämning. Jag tillsammans med andra står i något som vi inte har varit med och skapat. Människor som skulle kunna ta ansvar för det som hänt, som skyller i från sig istället för att ansvarsfullt kliva in och stå ansvariga för det som vi nu försöker få rätsida på. Det krävs mod och självinsikt att se sina misstag. Misstag kan alla göra, men få vågar ta ansvar för dom och se att även om intentionerna var goda så kan det bli så fel. Om det vill sig illa katastrofalt fel.

Jag har inte orkat blogga, inte orkat vara på facebook och inte orkat prata med mina vänner. För första gången var jag inne och kikade på några av mina favoritbloggar och blev så berörd. Det fick mig att tänka på vändpunkter i livet. Ibland fattar man inte att de var viktiga vändpunkter förrens långt senare. De där vändpunkterna som på de mest avgörande sättet gör skillnad i ens liv. Ett annat ord kan också vara språngbrädor.

Punkter i livet där man vänder från destruktivt till mer konstruktivt. Språngbrädor till något nytt.

Offentligheten och ansvaret för den

Det är så märkligt hur livet skiftar och hur fort det går från en punkt till en annan. Ibland så fort att medvetandet inte riktigt hänger med. Jag fyller snart fyrtio och jag har föreställt mig att jag har bra kläm på saker och ting. I de senaste händelserna inser jag att så inte är fallet. Att livet är skörare och mer överraskande än vad man kan föreställa sig. Jag tror att livet är rikt för den som vågar låta sig berikas. Rikt, men inte alltid lätt.

Offentlighet. Ett ord jag aldrig behövt att förhålla mig till. Min senaste erfarenhet har gjort att jag imponeras av alla de människor som vågar sig ut i en offentlighet. I offentligheten får man klä skott för allt möjligt, även sånt som är utanför ens egen påverkansmöjlighet. Människor projicerar allt möjligt på en och det privata blir som en suddig fläck i bakgrunden. När jag läser om Mona Sahlins avgång, tänker jag att hon och alla andra politiker är otroligt modiga

En del pratar väldigt föraktfullt om alla dessa människor som dagligen lägger ner oerhörd möda för jobba för allas vårt samhälle. Våra politiker. Vi kanske inte alltid är överens med de olika politikerna om hur saker och ting ska göras, men det vore korkat att inte förstå att de gör det arbetet som många av oss varken orkar eller tror oss inte ha förmåga till.

Offentlighet är inte som jag trodde, enbart vår rätt att få reda på saker. Offentlighet handlar också om var och en av oss och vårt ansvar att bidra. Det är lätt att håna och tycka till om alla de som vågar satsa sitt engagemang och energi på något. Det vi borde göra är att granska oss själva och fråga oss om det ansvar vi alla bär i det offentliga rummet.

Jag tänkte dela med mig lite om de tankar som väckts i mig den senaste tiden. En ny Erica har fötts. Jag tror inte längre på att alla människor har goda intentioner. En stor skepsis för media och för journalistiken, som har en makt de inte tar ansvar för. Vi ställer oerhörda krav på våra politiker och makthavare. När ska vi börja ställa krav på den tredje makten, media som inte har den interna granskning man förväntar sig av andra.  

Hur tänker du kring offentlighet och media?

Nya Erfarenheter

Det märkliga med livet och tjusningen, är att man får uppleva den från andra håll än vad man tänkt sig från början. När jag ibland kikar över axeln, så upptäcker jag att de upplevelser jag har haft i det förgångna hjälper mig i den framtid som snabbt flyr in i nutid innan också det blir dåtid. Det har funnits gånger då jag undrat varför saker och ting händer just mig och även begråtit sakernas tillstånd.

Nyss fyllda fem landade jag i ett land som låg på andra sidan jordklotet från det land jag föddes och tillbringade mina första år i. En upplevelse som färgat mig i hela mitt liv. Paradoxen är att den upplevelsen förstärkte den otrygghet för livet som föddes med att min biologiska mammas dog från mig. Samtidigt har den gett mig förutsättningar att klara av när livet gungar och det blåser hårt. Erfarenheten har lärt mig att hur jobbigt eller hemskt det känns, så kommer man ut på andra sidan, både stärkt och med en erfarenhet rikare.

All förändring har mer eller mindre en viss mängd av smärta. Det handlar inte så mycket om hur ont det känns just när det händer. Det som det handlar om är hur jag låter erfarenheterna lära mig och vad för människa jag vill vara i det långa loppet. Att se möjligheter när det känns som om vägen tar slut, att resa sig upp när det känns som om benen slagits undan och att fortsätta leta efter tron när hoppet tar slut. Det är det som den där kalla januaridagen på Arlanda lärt mig. Livet är rikt för den som vågar låta sig berikas, men man ska komma ihåg att den inte ger en några löften på att vara varken bekväm eller utan problem.

Min barndom här i Sverige tillsammans med mina underbara föräldrar som en gång bestämde sig för att ta ansvaret för den där lilla flickan som jag en gång var, har varit förutsättningen för att jag idag är den människa jag är. I slutet av september var jag genom mitt engagemang i Hem och Skola på Nordisk Kommités konferens i Oslo. Där fick vi möjlighet att ta del av senaste forskning när det gäller barn och skolfrågor. Där berättade Norska Unicef om sitt projekt "Den ene" som handlade om hur barn överlever traumatiska barndomsupplevelser pga. en vuxen som ser dem. För mig har mina föräldrar här i Sverige varit de personerna för mig.

Just nu befinner sig jag och de andra engagerade och fantastiska människorna i Riksförbundet Hem och Skolas styrelse i rejält blåsväder. Den styrelse som finns idag tillträdde i Maj och många av oss är helt nya och har nygligen engagerat oss på riksnivå. Vårt uppdrag av både valberedning och de övriga medlemmarna på den årsstämma vi har i Maj var tydlig och klar. Alla ville ha förnyelse och förändring. Vi i den nya styrelsen har tagit detta på allvar och har successivt kartlagt vad det är vi har fått i händerna och håller sakta men säkert på att ge frisk luft åt denna gamla organisation som fortfarande behövs.

När uppdrag granskning visade sitt intresse för oss var vi inte sena med att öppna dörren. Den feedback vi fått via mail och telefonsamtal vittnar om att vi inte gjorde så bra ifrån oss i media, och det är ju helt förståeligt med tanke på att ingen av oss har så mycket mediavana. Det jag tycker är tråkigt är att vi inte fick möjlighet att också visa det vi gör, trots det bagaget som lämnats kvar åt oss från tidigare år och styrelser. Men som många påpekat så kanske man inte kan förvänta sig det, men jag beklagar det likväl. Jag inser att den här erfarenheten kommer att förändra mig i grunden.

När förändringen knackar på dörren har man olika alternativ. En av dom ställer dig framför valet om att våg vara självkritisk. Att våga se sina egna brister i ögonen och välja att ta tag i dom. Alternativet till detta är att enbart hitta fel hos andra och koncentrera sig på att hitta "fiender".

Ett annat alternativ är att gömma sig och försöka hitta skydd. En god vän sände mig en uppmuntrande kommentar på facebook för att visa sitt stöd för mig och mina ambitioner som hon vet att jag har. Den löd så här: "När det blåser söker en del skydd, andra bygger väderkvarnar". Jag tror på väderkvarnar. Att låta sig nedslås hjälper ingen av oss.

I kombination av att självkritiskt granska sig själv och lära sig av sina misstag och erfarenheter och samtidigt se möjligheterna och att inte låta sig nedslås tror jag är en bra kombination. Den här erfarenheten har lärt mig mer ödmjukhet. Det finns fler sidor av ett mynt än två. Det är många i de mail vi får och de telefonsamtal som följer som skriker efter att huvuden ska rulla.

Jag tror inte på sånt. Ingen är fullkomlig och att förvänta sig det är att fördöma sig själv till perfektionens land. Att bygga trovärdighet genom att slakta andra är att göra det enkelt för sig. Det är som någon påpekade i några mail att vi som nya har skyldighet att ta reda på sakernas tillstånd innan man tar sig an något. Jag tror inte att vi någonsin kommer att få männsikor som engagera sig eller vågar göra det om man ska ansvara för allt som hänt innan man gör något. Då får vi ett samhälle av människor som hellre skyddar sig än bygger väderkvarnar.

Ibland måste man kasta loss och tro att det går att förändra, det är det vi nya i styrelsen har gjort. Jag och många andra med mig såg att det fanns saker att ta tag i och vågade ta steget för att vara en del av den kraft som är med och förändrar och städa upp i det som andra brådstörtat lämnar efter sig. Jag kanske är naiv tillsammans med de andra, men jag tänker att det är bättre att vara lite naiv och våga handla än att inte göra något och peka finger åt dom som vågar. En erfarenhet jag fått och som jag tänker ta med mig är att trots att kritiken är hård och ibland meningslös i form av okvädningsord, så hjälper det mig att se saker från fler håll.

Jag är oerhört tacksam till alla de som mailat in sina synpunkter eller ringt, för det vittnar om att man någonstans vill ha en förklaring och att man är beredd att lyssna. Det är mer konstruktivt än att bli dömd i förväg utan att ha blivit lyssnad på. En sak är säkert, jag kommer inte att kunna se rubriker i tidningarna, lyssna på radioprogram eller se på TV utan att ställa mig frågan vems syfte som driver frågan. Min tilltro till media har blivit rejält stukat och det handlar inte om att jag eller andra med mig inte törs bli granskade.

En gång närde jag journalistdrömmar, men de blev aldrig verklighet av det och jag har ofta ställt mig frågan varför,eftersom jag gillar att både skriva och sträva efter kunskap. Idag har jag fått svar på varför jag inte tog steget. Jag är alldelels för nyfiken för att se världen i svart och vitt. Detta är inte en kritik till hela journalistkåren, för det finns så många duktiga journlister som gör ett bra jobb. Jag tänker att till syvende och sist behöver vi alla ha mat på bordet och att det då är lätt att sälja sig till den förenklade världen.

Detta har jag skrivit som svar till de av mina vänner som skriver och undrar. Förlåt för att jag inte personligen svarar, men jag har skrivit så många mail till människor jag inte känner och just nu är ni dem som har störst förståelse för att jag inte kan ge er det jag skulle vilja. Tack för att ni bryr er om mig och förstår vem jag är och det jag kämpar för, trots mediabilden. Kram Erica

Vem granskar granskarna?

Det är för våra minsta skull, som många av Sveriges föräldrar, investerar av sin tid i ideellt arbete. Barnens röst har en tendens att försvinna i vuxenvärlden och det är vi föräldrar som ansvarar för att deras intressen bevakas. Det är av vikt att barnperspektivet lyfts fram på den politiska agenda och föräldrarna är de självklara alternativet för att föra fram barnens röst där besluten styrs av vuxenperspektiv. Jag har valt att engagera mig i Riksförbundet Hem och Skola, av den anledningen att jag ser det som en fantastisk arena för att kunna arbeta för barnens bästa för ögonen tillsammans med andra engagerade föräldrar som lägger sin dyrbara tid på detta viktiga arbete.

Ideellt arbete i föreningar och organistaioner idag är något som inte går att jämföra med hur det var i tidigare generationer. I hela Europa ser man en trend där engagemanget sjunker ialla former av organisationer. Min son är med i scouterna och där kämpar man idag med att försöka hitta människor som är beredda att lägga sin tid på att vara ledare. Idag får man lägga ner grupper, för att det fattas vuxna som är villiga att leda grupper.

Det krävs tid, engagemang och ekonomisk bärkraft för att kunna driva frågor, projekt och olika arrangemang. När människor inte längre ser möjligheten och vikten av kollektivt arbete, så lider ideella organistaioner skada. Man får inget gratis och arbetet görs inte av sig självt. Vi i Sverige tror att staten ska se till våra intressen och missar att vi gemensamt genom att organisera oss faktiskt är med och påverkar det samhälle vi och våra barn lever i.

På onsdag ska Riksförbundet Hem och Skola granskas i SVT:s program "Uppdrag Granskning". Vi i den nuvarande styrelsen har med öppna armar tagit emot reportrar för intervjuer och lämnat uppgifter efter bästa förmåga, genom vår ordförande och vice ordförande. För vi elva personer som jobbar tillsammans i styrelsen och personalen på Kansliet har bara sett en granskning som positivt. Vi tror mer på öppenhet än att gömma oss.

Genom de samhälleliga förändringar som skett och då Riksförbundet Hem och Skola tappade medlemmar genom att man införde skolråd och Lokala styrelser där man inte såg kraften i att organisera sig på alla nivåer i samhället, har förbundet haft en tid av turbulens och ekonomiska svårigheter. Förändringar är både bra och svårt och idag har vi med entusiasm, nyorientering och många föräldrars  ideella kraft formerat oss för att möta beslutsfattare i Sverige, på alla nivåer.

Med detta i bagaget var vi mycket positiva för det intresset som riktades mot vårt Riksförbund. Nu när vi sett på nära håll hur det arbetar inser vi att detta inte handlar om en granskning. De har inte varit intresserade av att bjuda på hela bilden. Denna erfarenhet får mig att ställa frågan om vilka det är som granskar granskarna. Människor med personliga konflikter och privata egentintressen använder sig av Riksförbundet som vapen.

De människor man är ute efter att skada, finns inte ens längre med bland de förtroendevalda och jag personligen förstår inte vad det är man tror sig vinna. Jag tror det är viktigt att man har klart för sig att det är föräldrars arbete för sina barn som får bära konsekvenserna för att vuxna människor inte kan ta ansvar för sina egena frustrationer och vendettor.

Den lille killen på bilden heter Philip och har sedan han var några veckor varit med sin mamma i hennes arbete för framtidens skola för honom och andra barn i Sverige. Många timmars arbete i veckan som inte betalar sig i kronor, men betalar sig i tillfredsställelsen av att veta att vi tillsammans med föräldrar i Sverige, Norden och Europa faktiskt gör skillnad.

Jag kan tycka det är sorgligt när granskande journalistik övergår till att bli tabloid journalistik snaskigare än kvällstidingar. En slags journalistisk porr som göds av människors hämdbegär och som är mer ute efter att göra bra TV än att kritiskt granska.

Jag tycker det är sorgligt att alla de föräldraföreningar som faktiskt arbetar och arrangerar olika projekt genom projektbidrag från Riksförbundet och deras fantastiska arbete inte lyfts fram. Det går att göra skillnad om man också handlar. Vi har ypperliga föreningar med ideellt arbetande föräldrar som lägger ner tid och engagemang för olika aktiviteter för barn och deras familjer och arbetar målmedvetet för att påverka skolledare och lokala skolpolitiker. Dessa föreningar har inte varit intressanta för Uppdrag granskning. 

Vi lever i en demokrati och det finns demokratiska sätt att engagera sig i Riksförbundet Hem och Skola. Ändå ser vi hur vi i vårt samhälle uppmärksmmar missnöje istället för rikta ljuset på dom som konstruktivt arbetar för att förändra. Jag hoppas att det finns människor som kan tänka själva och genomskådar den moderna form av stupstock som en del av media ägnar sig åt.  Jag kommer inte att kunna se på Uppdrag granskning någon mer gång utan att undra vad det är dom har utelämnat. 

Just nu råkar jag ha information innifrån, men hur ofta har man det? Det känns inte som ett seriöst sätt att arbeta.

Att turista i sitt eget liv

Under en tid i mitt liv utforskade jag tolvstegsprogrammet och alla dessa olika utgreningar. Det finns en grupp för det mesta i livet. En fantastisk resa med inskter och lärdom över livet och dess svårigheter. Jag kom i kontakt med detta verktyg genom en anhöriggrupp och mycket av det liv jag lever idag i möte med andra har fått mig att förstå hur nyttiga de här åren var för mig.

Att ta ansvar för sig själv, sina egna tankar och framförallt förståelsen över att jag bara är människa. Det har inte gjort att jag på något mirakulöst sätt har fått ett problemfritt liv, utan snarare rikare liv med alla problem som hör till. Min största tillgång är insikten om att det inte går att fly från problemen eller de delar av livet man helst vill glömma.

Det bästa sättet är att öppna ögonen och möta det man tycker är svårt. Det är inte lätt, men det stärker en från grunden. På ett av de här mötena mötte jag en man som gav mig en bild jag burit sedna dess. Han pratade om det här med att man ibland turistar i sitt eget liv. Att inte våga leva det, utan försöker plocka ut det som är mest trevligt. Så som man gör när man semestrar eller är på besök på en annan plats än där man lever.

Jag tänker att vi nog är många som ibland hellre vill turista i våra egna liv än att vara bofasta. Jag har påbörjat en resa för länge sedan om att bli bofast och det har gått så där. I dag besökte jag min mor, för att hämta hembakat fika jag ska  ha med mig till en styrelsehelg i Solna. Min fina mamma bjöd mig på mat och vi fick ett sånt fint samtal. Om det samtalet ska jag berätta mer om senare.

Jag undrar om du skulle kunna dela med dig om reflektioner kring eventuellt turistade i ditt liv?

Vad väljer vi att se genom våra ögon

En liten loppa som njuter av hösten och att betrakta.

Vi behöver mycket av den varan, att betraktar vår omvärld.

Jag har tänkt mycket på vad det är vi väljer att se genom våra ögon. Hur bedömer vi oss själva? Hur väljer vi att se och uppfatta andra? Ibland kommer jag på mig själv med att kasta omdömen om andra med en oförsonlig inställning och så tänker jag inte på det jag ofta vill, nämligen att föreställa sig hur det är att gå i den perosnens skor. Då blir världen med ens annorlunda och rikare.

Vad är vår bild av demokrati

Är återigen i den situationen att tankar stockar sig i huvudet och  har svårt att komma ut genom tangenterna. Det mest basala kämpas oerhört mycket med. Därför min frånvaro ett tag. Det händer för mycket och för lite tid att processa.

Snubblade över denna artikeln och kände att den sa mycket av dom tankarna jag själv har haft om politik. Jag har aldrig tänkt så mycket politik, samtalat så mycket politik och delgivits så mycket politik som under det här valet. Skillnaden? Facebook säger jag. För en del även twitter, även om det forumet ännu inte kommit in i blodet för mig. Sociala medier har för oss som inte äger en tidning eller har ett annat forum,blivit en marknad av åsikter och byte av ideér. För gemena man har detta blivit en arena för att få testa sina tankar och få ta del av tankar som aldrig förr. Jag har alltid varit politiskt intresserad, men inte någonsin har jag samtalat så mycket politik av det mest skilda åsikter som under denna valrörelse. Berikande!

Berätta gärna för mig vad dina tankar om politik och demokrati är. Skulle bli tacksam.

I korsdraget mellan frid och turbulens

Människan. Naken och i ständigt korsdrag mellan inre frid och turbulens. Mitt i denna paradox lever och frodas vi. som om det ena inte kan vara utan det andra. Jag tänker att mitt i det växer kärleken fram. Kärleken till livet och allt det som det medför. Så tänker jag. Hur tänker du?

Om fördomarnas hemvist

Fantastiska ord om fördomarnas hemvist  Jag lyckas inte få in själva filmklippet här, men tryck på länken och hör en klockren beskrivning om vad fördomarna bor.

Vidare funderingar kring sorg

Jag har funderat mer kring det här med sorg. Fastnade lite när jag kom till vad sorg egentligen är. Ett nät av funderingar som grenade sig mer och mer och blev en bunt lösa funderingar som väckte fler frågor än svar. Tänker mig att sorg inte enbart är en belastning, som man kan ibilla sig att det är. Som en armering i vår medmänsklighet, kanske inte alltid så vacker, men ack så nödvändig för att vi ska kunna utvecklas till människor, medmänniskor.

Sorg, en reaktion, symptom och resultat av förluster, när vi går vilse, brustna drömmar och förhoppningar. Så tänker jag mig att sorg är. Sorg som en nödvändighet i vår utveckling som människor, ett reningsbad som kan leda till klarsynthet eller förståelse för sig själv och andra. Det är ingen enkel väg att låta sig ledas genom sorg i en tid där de flesta är rädda för den. I en tid av glättiga attityder och där självhjälp är synonymt med att tränga undan det mesta som är obehagligt, så är det svårt att få fatt i sin sorg.

Jag har funnit ut att sorg hjälper en att hitta tillbaka till glädjen, till förtröstan om livet och till kärleken som bor inom en. När vi förnekar sorg blir sorgen en permanent hyresgäst, som blir svår att avhysa eller vräka. Bitterheten växer, ironin tar plats i våra hjärtan och framförallt blir det mesta alla andras fel, det som händer i ens liv. När vi låter sorgen få passera genom våra liv, renar vi också våra självar och vi blir mer villiga att förstå oss själva och vår omvärld.

När vi försöker förstå oss själva och andra genom att trycka undan vår sorg, gör vi det oftast på bekostnad av oss själva. Det kan uttrycka sig som att vi alltid har rätt eller att vi på vår egen bekostnad tar på oss manteln av att alltid förstå alla andra, även när de gör illa oss. Sorg är livsnödvändigt för att väcka kraften av vår livslust och potential. Sorg banar väg för medmänsklighet och närande kärlek.

En del säger att det är farligt att fastna i sorgen. Jag tror att om vi välkomnar sorgen, utan förbehåll och lust att kontrollera, så fastnar den inte i oss. Det är när vi tror att vi kan styra och hoppa över viktiga delar som kan vara smärtsamma, som vi låter vår sorg gå på grund i våra själar. Vi kan befria genom att låta sorgen få tvätta oss rena, hur jobbigt eller ledsamt det än är. Min sorg är min vän och riktiga vänner vet när man kan hjälpa och när det är dags att lämna ifred och låta någon annan ta ansvar.

Sorg

Sorg, ett ord man ofta förknippar med något jobbigt. Med all rätt, sorg kan vara oerhört jobbigt. Under mina bästa dagar tänker jag att sorg i sin bästa form också är konstruktiv. Jag som har fått erfara vad depression kan göra med en tänker att när man orkar känna sorg så finns också en kraft till förändring bakom hörnet. Jobbigt att ta sig dit, men där finns skaparkraften om än kanske inte skaparglädjen, ännu.  Det finns många böcker om hur man kan fylla sitt liv med ständig glädje och jag kan föreställa mig att det finns människor som kan det. Men som i allt annat så tänker jag att en del människor har sorgen som sin följeslagare. För mig har acceptansen om att jag har det förändrat mitt liv. Från den dag jag såg min sorg som följeslagare och vän istället för fiende har jag fått helt andra förutsättningar till ett bra liv än innan. Ibland tar den osunt mycket över mig, men jag vet alltid att den bara kommer på besök. Bara för att sorgen är  vän så utesluter jag inte min glädje och lust till livet som följeslagare. Vi samverkar i mitt liv och ibland fungerar det bra och ibland får vi jobba lite hårdare.  

Jag tänkte att jag skulle prata lite sorg här ett tag. För jag upplever att vi i liver försöker undvika sorg så mycket vi kan, medans jag tror att vi helt enkelt blir vilsnare utan den. Att sorg kan vara en vaccination till depression. Så välkommen till några dagars funderingar kring sorg.

Lördagstankar

Bilden är tagen av en svunnen vän som länmat efter sig både reflektioner och erfarenheter. Mina killar var ungefär som Celia är nu när det här togs. Minns inte längre vad det var jag sa när kortet togs. Tiden flyr och jag tittar tillbaka både framåt och bakåt. Man kanske gör det när man håller på att fylla fyrtio. Men en sak jag tänker på är att vänner är det underbaraste man har, även de som lämnat oss på det ena eller andra sättet. Oavsett om de är närvarande eller ej, så har det efterlämnat både erfarenhet, tankar och minnen.

Visioner

Tid, har ni funderat på tid någon gång? Hur oändlig den kan vara och ändå nästan obefintlig andra gånger. För att mäkta med dessa marginaler som vi med nöd och näppe kan gripa tag i har vi som människor löst det med att dela in tiden i klockslag. För att göra tiden begriplig för oss. Göra den mätbar. Andra har utformat mätning för längd, volym, vätska etc. Vi begränsar och ger oss utrymme och möjligheter samtidigt. Det är det som är paradoxen med att göra saker mätbart.

Så tänker jag mig att våra möjligheter också är. Livet är fullproppat med dom, så mycket möjligheter som nästan går oss ur händerna för att vi inte förmår att uppfatta allt. Det går att göra det mätbart, genom visioner och målsättning. Visioner för mig handlar om att har stora ramar, där de stora värderna och målen inbegrips. Målsättning är att göra dom tuggbara i små bitar, så att vi kan begripa dom här och nu.

Jag håller på med mina visioner och det är ett jättelikt arbete både för hjärna, hjärta och fötter (handling). Men oj vad det är kul. Det är både svårt och kul. Det ska bli kul att utvärdera detta om tio år och se vad av det som jag föreställde mig var möjligt som blev verklighet och vilka saker som ska arbetas vidare på eller förkastas.

Hur ser din vision ut?

Så klart våra Kommunala Skolor är bra. De har erfarenhet, Kompetens och blir bra utan att ha ekonomisk vinning för ögonen

Ibland vet man bara att det blivit så rätt. Bara den vetskapen kan fylla mig med tillförsikt och glädje. Det här med att välja skolor för ens barn, är ju ångestskapande och ger kramp. Våra kriterier när vi tittade handlade mycket om ledarskap och hur man väljer att arbeta med alla barn, oavsett förutsättningar. För mig personligen handlade  valetet också om vad våra val gör för det samhälle som våra barn sedan ska ta hand om.  Det som på kort sikt kan te sig bra för just mitt barn, kan på lång sikt resultera i att samhället som mitt barn lever i grunden har förändrats så att det i det strora hela faktiskt inte blir bra. Vi vill tro gärna tro att vi inte hör ihop, att våra val faktiskt inte påverkar andra. Men det gör det, oavsett vad vi tycker om det.

Idag mötte jag per telefon en av mina söners lärare. Det var ett fantastiskt bra möte. Klok, erfaren och kompetent. Med lyhördhet och stark vilja att mötas fick vi ett bra samtal som också fick mig att inse att det vilar oerhört mycket kompetens mellan väggarna på den skolan. Bortblåst blev oron över torgets närhet, över att stadsdelen faktiskt är en mycket blandad stadsdel med barn från övre medelklass och barn från socioekonomiskt belastade hem. Bortblåst är också oron om vi valde rätt.

Den kompetensen, viljan att se barnen för vilka de är och det ledarskapet. Det kan bara bli bra. Det innebär inte att jag tror att det inte kommer att bli problem. Det blir det alltid där människor med olika viljor möts. Men jag har blivit trygg i att den här skolan är villig att föra dialog och villig att hjälpa barnen utifrån deras förutsättningar. Den här läraren är en bra ambassadör för den här skolan, men jag förstår att hon kan det med det ledarsksapet hon har bakom ryggen. Glad och trygg blir jag och tacksam för att vår kommunala skola kan erbjuda oss detta.!

Bilder av Livet

Den inre glöden kan svepa över tillvaron som en varm pensel,

färga dess innehåll och skärpa konturerna.

Som en blomma öppnar sig för ljuset,

går vi glöden till mötes.

I ständig flykt vi ser oss om,

på väg mot nya mål vi beredda står.

Längtan mot det vi inte har förblindar oss

att se de möjligheter vi har i hand

Vi förnyas och ändå ankras vi kvar i vårt förlflutna

Vårt liv fylls med kontraster och förgänglighet

Öppna oss för barnasinnet och våga tro på det som är svårt att gripa om

Finna ro och vila

Våga tro på nytt, låta livet flöda

Hopp och livsglädje.

Allt detta speglar livet. Sådan glöd, glädje, längtan, sorg, rastlöshet, brustna förhoppningar, förnyelse, drömmar som lever, drömmar i kras. All denna blandning är livet.

Svårgångad och så efterlängtad

Gränser

När vi såg resterna av Berlinmuren i somras, väcktes det många tankar om det här med gränser, begränsningar och inre och yttre murar. Jag börjar alltid med tankar utifrån mig själv först, sedan går jag i någon form av sprial utåt. Berlinmuren handlade om något fysiskt. Några som satte upp den för att hindra ett folk från att leva ihop, för att man var rädda för att de hemskheter som de varit med om att göra skulle fortsätta. Denna tanke facinerade mig. Margret Thatcher var en av de aktörer som var starkt emot att Väst och Öst Tyskland skulle fröenas, med tanke på historien. Unga Tyskar idag vill inte veta av sin historia för att de inte vill leva med den skammen. Någonstans måste vi förstå att det som hänt inte har med ett specifikt folk att göra. Detta kan hända varsomhelst i världen, det har vi klara fakta på. Titta på forna Jogoslavien, Vietnamn, Kambodja, SydAfrika, Kongo, Japan, USA , Ryssland/ forna Sovjetunionen etc.

Det finns alltid människor som vill begränsa andra, oavsett vad för land man bor i, vilken religion man tillhör, hur fri från religion man tycker att man är, vilken politik man för etc. Precis som Ludvig Igra menar på så existerar bara en tunn hinna mellan godheten och grymheten. Var gränsen går för den hinnan är vårt eget ansvar. Det var som min ena son reflekterade när vi var på besök på KZ Sachsenhausen, där han funderade över om han skulle vara kapabel att göra detta grymma. Han funderade över vad som får människor att göra sånt här och insåg att det inte skulle vara omöjligt att han var en av dom. Det är nog svårt att stå emot om man själv riskerar att bli utsatt resonerade han. Så sant. Grupptryck i alla former är inte att leka med. Det krävs mod, reflektion och medvetande för att våga handla annorlunda.

Att tänka själv och våga handla utifrån det man vill stå för kräver sin man eller kvinna. Att dessutom göra det snyggt kräver förmåga till självreflektion. Nelson Mandela kunde stå emot de röster som vill ha hämnd. Nu kunde han det i kraften av att själv varit förtyrckt och använde den erfarenheten till att vilja försona, vilja läka och göra gott. Gränserna för vad som är möjligt finns inom oss själva. Jag tänkte när jag såg Berlin muren att den värsta muren under de kalla kriget inte bara var den fysiska muren, utan att den mer representerade den inre mur som byggt inom människorna själva. Att tro att man inget kan göra är förödande. Att inte hitta någon utväg sänker människor som stenar.

Gränser är flytande och blir bara fysiska när vi är många som tillåter. Vi kan alla vara vår egen Nelson Mandela och bestämma oss för att vår historia inte får begränsa oss. Det svåra är att tro på det själva. Vi tror att de som vågar göra de stora och svåra valen är så annorlunda. Men alla betalar ett pris. Jag tror att det är när vi förstår att priset för att inte välja godhet är så mycket större än att låta bli, det är då vi vågar.

Frihet

Jag har funderat en hel del under veckan som gått. Tänkt ofta på att frihet inte har så mycket med frånvaron av det som binder oss till sig eller på frånvaron av "attachment". Frihet handlar om vår förmåga att se oss själva  för vilka vi är och ta ansvar för vilka vi väljer att vara. Som allemansrätten, som i sin rätt också förutsätter en skyldighet, eller förpliktelse. Så är det också med friheten tänker jag mig. Att vägen till frihet handlar om att ta ansvar för sina val.

Vem vill att vi ser vad?

Det är en fråga jag ställt mig ett bra tag. Jag tror på transparens. På Wikipedia är en av förklaringarna denna: "Ordet används ibland som en synonym till insyn inom politik och näringsliv". Inom optiken betyder det: "genomsynlighet och används för beskrivning av material". Jag tror på genomsynlighet, inte bara inom material. Genomsynlighet kan användas inom många områden.

Det som slår mig är att vi människor verkar ha ett behov av att "dölja" saker i den mening att vi i vår rädsla av att inte duga eller i behov att framhävda oss själva vill ha trumf på hand. Vi vill gärna peka på andra som inte klarar det vi själva strävar efter. De är färre som vågar stå upp och ta ansvaret för att man själv inte ha gjort det som man gärna vill att andra ska göra. Ytterst få. Min erfarenhet av både mig själv och andra är att det är lättare att se det som andra inte gör, än att sya sig själv med nyktra ögon.

Igår var jag på ett rundabordssamtal med DEJA som representant för Riksförbundet Hem och Skola. Ett oerhört intressant möte med både delegationen och med representanter från andra organisationer. Berikande både i kunskap, information och möte med andra som delar gemensamma intressen. DEJA gör ett fenomenalt bra jobb. Det som jag tog med mig hem på rent personligt plan är insikten om att det här med jämställdhet kan på ett väldigt förenklat sätt delas in i två ord: Klass och Kön. I den ordningen.

Jag ifrågasätter medias sätt att förmedla de här frågorna. Här blir det ett ramaskri om att man vill kvotera in kvinnor i styrelser och bland mansdominerade yrken. Det som inte framgått är att man under sekler har kvoterat in pojkar in på höga utbildningar som de annars skulle slås ut ifrån pga att flickor så långt det går att se haft bättre skolresultat och bättre betyg. Ändå tjänar de mer pengar.

Jag som mamma till två pojkar fick plötsligt insikten om vad det är de kommer att möta. Att bilden över vad manlighet är för något riskerar att påverka deras skolresultat. Det var en skrämmande insikt. Det här med jämnställdhet är så mycker mer komplicerat och innehåller fler komponenter än vad bla media vill lyfta fram.  Jämställdhet handlade också mer om klass än kön. Bara en sån sak, så där på 20 - hundra talet.

Vi behöver helt enkelt genomlysa livet med vår nyfikenhet, så att saker inte döljs för oss. Vi behöver säga nej till den grå filten som vardage ibland bjuder på. Genomlysa livet. Funderar bara på hur lätt det är att säga och förvänta sig att andra ska leverera. Bara gör är nog ett bra motto!

Vem ser och Vad syns

När vi syns för varandra då öppnas potentialen för oss att växa som människor. I varandras blickar kan i möta en del av oss själva genom en annan människa, de delar som är som blinda fläckar för oss. I möte med barn blir det extra synligt. Det här att vi formas i varandras synfält. Barn som inte känner sig sedda använder alla medel att försöka synas. Även de negativa sätten.

Jag som aldrig har vuxit upp med syskon, betraktar facinerat mina egna barn och upptäcker en helt ny värld. Att ha syskon är att kämpa om uppmärksamheten. Till vilket pris som helst. För det är i synfältet vi blir till och det är där vår självkänsla och människorvärde tar form. Att inte bli sedd är som att tillintetgöras och vem vill utsättas för det?

Vad vi ser när vi upptäcker andra speglar också en del av vad vi ser hos oss själva. När andra ser oss talar det om för oss vad som bor hos den andre. Våra känslor och våra upplevelser är små budbärare till oss och vad de har för buskap är upp till oss att upptäcka. Det är lättare att peka finger åt andra och då kan vi ibland glömma att tre av de fingrarna pekar tillbaka på oss själva. Det gör ont att upptäcka det. Men det är ett viktigt budskap.

Jag tror mer på att fria än fälla. Att ställa de där extra frågorna innan jag dömer. Att blir motiv för någon annans projektion är varken trevligt eller utvecklande. Att projicera på andra gör att vi inte lär oss de läxor vi behöver ha för att växa. Jag har ställer mig alltid frågan om vem som vinner vad och vad syftet för bedömningar och omdömen är.

Kan vi lära oss att ta ansvar för oss själva och inse att också den käraste av vänner kan missbedöma, då kan vi alltid möta världen med rak rygg och göra livet innehållsrikt för både oss själva och andra istället för att intrigera och skapa onödiga draman. Det för inte livet framåt överhuvudtaget. Vi letar alltid efter en plattform där vi behöver bli sedda och bekräftade.

Ibland försöker vi etablera det på helt fel ställe, så att vi glömmer varför vi är där. Något som inte är enkelt är att se andra för vilka de är och ge oss chansen att betrakta oss själva med medkänsla, nåd och kärlek. När vi misslyckas dömer vi också vår omvärld hårt. Onödigt hårt. Ju mer medkänsla vi har för oss själva, desto mer lyckas vi att betrakta vår omvärld med den kärlek och medkänsla som krävs för att uvecklas och gå framåt. Svårt men nödvändigt.

När vi misslyckas, drabbar konsekvenserna också andra, förutom oss själva. Kanske människor som inte ens förtjänar det.

Broarna över livets skiftande ström

Regnbåge för mig symboliserar livet. Som järnvägsräls. Det är de där löftet om att livet oavsett vad man tycker om det lovar en att det mest beständiga i livet handlar om förändringar och skiften av spår. Det handlar om att våga njuta och våga chansa, men ändå göra det med ett stort hjärta. Alltså att tänka på att göra det med så lite minimal skada som möjligt, både för sig själv och andra.

Det där med att det ska finnas en kruka guld där regnbågen slutar. Det har jag funderat en hel del på. Livet för mig måste innehålla ett fundament. Något som ankrar en mot jorden, mot verkligheten, som med växternas rötter. För mig är det min familj. I min själ är jag en sån där rastlös fågel som gärna vill vara obunden. Jag vill inte lova något och jag vill inte binda upp mig.

Jag tror att det egentlgen handlar om att jag är rädd att förlora. Att förlora människor och bli ensam och övergiven. Ju mer obunden och fri jag är, desto mindre kan jag förlora. Samtidigt längtar jag efter sammanhang, tillhörighet och relationer. Dessa paradoxer lever i mig och slåss om min uppmärksamhet.

         

Min stora tur (när tillfälle och förberedelser möts) i livet är att jag lyckats att skapa en relation med en livspartner som accepterar att de där paradoxerna finns och att det tar plats i ett gemensamt liv. Barn har jag alltid velat ha. Barn binder en. Ordenligt. För mig har föräldraskapet handlar mycket om att våga älska med risk för att förlora.

Det är svårt. För det finns ingen annan relation man kan ha som sätter livet på sin spets som den man har till sina barn, eller barn överhuvudtaget. Jag tycker mina barn har fått en fantastisk pappa och jag har fått en man som orkar älska mig trots mitt stora behov av att gå min egen väg. En väg som ibland innebär att jag prioriterar bort tid med honom.

Jag viskade till honom en natt när jag kom hem att jag är tacksam för det. Att han orkar ge mig den luft mellan vingarna jag behöver för att få vara den jag är. Det är en ynnest. Att dela livet med en människa som orkar att bli bortprioriterad ibland. Det hade jag aldrig orkat själv och därför blir det extra värdefullt för mig.

Fundamentet i livet handlar om min familj. Min ena kruka av guld vid regnbågens slut. Den nära med man och barn och den yttre. Den som handlar om föräldrar, svärföräldrar etc. Den andra krukan med guld vid regnbågens slut, är den stora guldkanten. Vännerna. De relationerna som ger vidvinkel, utmanar och tvingar en att våga syna sig själv i sömmarna.

Jag är passionerat intresserad av andra människor. Alla bär en kärna av det som är essensen av sitt jag. En del har en kärna av renaste guld eller gnistrande diamant som lyser upp tillvaron. Att få ta del av sådana kärnor är en ynnest som inte går att förklara i ord. När jag tittar tillbaka på den delen av livet som gått, så är det just familj och vänner som jag är mest glad och tacksam för.

Alla de erfarenhetern och insikter som kommit med relationerna går inte att skatta i världsligt värde. Bara att uppskatta och skatta sig lycklig

Tankar en sömnlös natt

Johan, Celia och Lucas vilar lite efter att passerat Brandenburger Tor. Insåg på resan att jag tillhör en föräldrageneration som är så fast i vardagen och konsumtionen att vi missar att ge vidare stafettpinnen av kultur, historia och intresset för samhället man lever i, som faktiskt är grundbulten för en demokrati. Jag var passionerat intresserad av detta som barn och inser att framförallt min pappa lyckats bättre med detta med mig än vad jag gjort med mina barn.

Känner mig lurad av mig själv och bilden av individualismen som vi injecerar i våra barn. Jag ställer mig undrande till hur vår generation kan tillåta att Disney, Nintendo och andra liknande saker ersätta förståelsen av samspelet mellan mig som individ och mina rättigheter och skyldigheter i ett större sammanhang som samhället, världen och den historia min samvärld vuxit fram ur.

Min pappa sa en sak som skakade om mig lite. Din generation har fastnat i vardagslogistiken mellan träningar, skola och konsumtion. Så klockrent. Vi tror att skolan ska sköta sånt. När jag började prata om barnkonventionen och FN med mina killar och deras kompisar så framgick det med klarhet att detta inte var något man gått igenom med dom i skolan.

Hur ska vi lära våra barn att mänskliga rättigheter är färskvara. Hur förklarar man för barn som växer upp i ett land som haft fred under så lång tid att krig endast är något som finns i historieböckerna, att förutsättningen för fred är något varje individ har ansvar för. Vi kan vara den svaga länken till död och massförstörelse. Det är inte andra personer, några hemskar människor som gör sånt

Rester från bomregn över Berlin

Det är vanliga människor som gått vilse. Kartan till fred inkluderar demokrati och förmågan att tillgodose även andras behov och inte bara mitt. Men i en värld av rosé, ett glas rött och en värld där vi lämnar över föräldraskapet till webben och barnen själva i deras egna nätverk utanför vuxnas guidning glömmer vi att lära barnen de mest elmentära reglerna för fred och medmänsklighet.

Historia är inte fiction. Det är en labyrint till det fundament som vi bygger vår framtid på. Vägen dit är kantad av verktyg där bruksanvisningen handlar om guidning till förståelse om vårt individuella ansvars om människor. Missar vi det så finns risken att historien återupprepas i ny skepnad. Tyskland har fått bära skampålen som ikon för ondska och brutaliteter. ¨

Det vi missar i det är insikten om att ondska kan uppstå oavsett nationalitet, religion eller politik. Ondska är resultatet över bristande förståelse, bristande kunskap och rädsla. De allierade pekar gärna ut de hemska som skedde under Tyskarnas regim och glömmer att berätta att ryssarna fortsatte att driva en del av koncentrationslägren, men med ny målgrupp.

Amerikanarna gör filmer om hur de räddar världen men glömmer att berätta om sina grymma arbetsläger där man behandlade asiater i USA på samma sätt som Nazisterna behandlade judarna (förutom att de inte gasade ihjäl dom) under andra världskriget eller den skada de gjorde i tex. Vietnamn. Hur amerikanske soldater hade det finns massor med filmer om. Väldigt få om hur det påverkade lokalbefolkningen i Vietnamn.

Idag skapar Israel en stat som systematiskt förtycker palestinierna. Om det inte finns någon relation till historien och insikten om personligt och samhälleligt ansvar så spelar det ingen roll vad ett folk ha erfarit själva. Det ser vi med all tydlighet av det som utspelar sig i mellanöstern. Vilka som är offer eller utsätts för ondska och vilka som utsätter andra kan förändras över tid.

KZ Sachenhausen

Johan räknade ut att de var över trehundra personer i det lilla rummet som delade detta utrymmet. Man låg oftast tre stycken i varje brits.

Det jag vill säga är att det inte handlar om nationalitet. Det handlar om förmågan att använda historien som vaccination, för att de hemskheter som hänt inte ska återupprepas. Vi som föräldrar, pedagoger och samhälle kan göra skillnad som levande bruksanvisningar genom att guida våra barn och blivande samhällsmedborgare genom att översätta historia till nutid eller implimentera medmänskliga och demokratiska värderinga till handling.

Den tror jag inte finns i ett glas rött. Jag vet att jag provocerar nu och det gör jag med vilje. För vi parkerar oss gärna i våra bekväma liv med våra skyddslappar för ögonen och projicerar våra dåliga samveten på andra.

Hur tänker du om det jag skrivit en sömnlös natt? Ge mig gärna feedback!// E

Barnkalaset i Göteborg

Philip hjälper sin mamma att samla in barns tankar om mobbing vid vår medverkan på Barnkalaset på Göteborgs Kulturkalas.

Finns alltid en början

Livet har alltid nytt med sig. Det märklig är att det alltid finns möjligheter.

Det svåra ibland handlar om att tro att det är möjligt.

Naturen, vår själs läkning

Väderprognosen gick från hällregn till mindre regn. Det blev soligt de första dagarna av tre, med vackra tussiga moln som sällskap.

Kanoting är perfekt när man har små barn. De får vara med och njuta av naturen och stillheten och äventyret. Uppskattat av alla våra tre barn. Nu har vi ju dessutom bara en mellan oss. Hon tittar, reflekterar, sjunger och ropar till de andra barnen i de andra kanoterna.

Bröderna bus försökte paddla tillsammans. Det är svårt när man både vill vara nära och långt borta från varandra.

Fina mannen

Siesta i kanotkaravaner mitt på vattnet.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Vi är Sverige har fantastisk natur att tillgå och stor möjlighet genom vår allemansrätt/skyldighet.

Lägerelden, obligatorisk och så underskön!

Fantastiska vänner hade vi som sällskap ut på kanotäventyret. Det är som stenarna i vattnet. Jag hörde en historia en gång som handlade om tre präster som var ute i en båt för att fiska. Två äldre och en yngre. De satt rätt länge ute och metade så agnet de använde tog slut. Då reste sig en av de äldre prästerna upp gick in till stranden igen för att hämta mask. Den yngre prästen blev imponerad över den äldres tro som var så stark att han kunde gå på vattnet.

Samma procedur vid nästa påfyllning av agn. Den andre av de äldre gick också in till stranden och grävde upp mask. När det för tredje gången blev slut tänkte den yngre av prästerna att han minsann inte skulle vara sämre utan reste sig upp och klev ur båten. Han sjönk som en sten. De äldre tog tag i honom och drog upp honom i båten igen. Det är bra att ha en stark tro, men ännu bättre att veta vad stenarna i vattnet ligger säger den äldre till den yngre.

Så är det med livet också. Det är bra att ha tilltro till sig själv och sin förmåga, men utan vänner och tilliten till andra människor gör man livet jobbigare än vad det behöver vara. Vänskap är som de där stenarna i vattnet. Ibland finns  man där för varandra så att man inte sjunker, ibland berikar man varandra bara med sin blotta närvaro. Det är en ynnest att ha goda vänner att dela hela spektrat av livets beståndsdelar med. Ett privilegium. Sådana vänner har vi.

Vattnet färgas av guldigt rosa. Underart att simma i. Underbart att glida fram i en kanot.

Fiskekorten kom till användning. Det blev en brax.

Det är en ynnest att få leva i det här landet. Med denna natur och möjlighet att ta sig ut och njuta. En ynnest och möjhlighet vi får vara rädda om. Vi behöver bara snegla på våra gannländer så förstår vi att skillnaden är stor. Att tillgå badstränder eller badmöjligheter för allmänna bruk är tex i Norge så mycket vanskligare än i Sverige. Våra gemensamma tillgångar säljs ut, jag hoppas att vi aldrig kommer dithän att man låter enskilda intressen ta från oss möjligheten till allemansrätten. Det är en skatt vi ska vara rädda om.

Sommarens flyktiga dagar, källa till kraft

Vi har varit på besök i Medeltiden i fredags. På Bohus Fästning. Det var riktigt spännande. Speciellt eldshowen vid midnatt var både spektakulär och majestätiskt vacker. Den varma årstiden med försommar, sommar och brittsommar lockar till aktiviteter och utflykter. Det är nästsan så att vi skulle behöva semester efter semestern. Desutom har många av dagarna gått till nyfunna engagemang i Hem och Skola. Det här året som gick tog nästan musten ur vår familj.  För oss är somrarna en källa till att hämta kraft ur samvaro med goda vänner, familj och närgången kontakt med naturen. Det är det som ger oss kraft och liv till vinterns mörka och bistra tid. Därför ser jag fram emot att snart få bege mig ut på vindlande kanotleder.

Inre bilder del 2

Det här med inre bilder. Vad är det vi bär omkring och gör till sanningar i våra liv utan att relfektera över dom. Nu menar jag inte att Du inte relfekterar över det, men rent allmänt så har vi oftast lättare för att anamma saker för att vi är vana vid dom än för att vi egentligen har funderat över betydelsen eller hur de påverkar oss.

För mig är livet svårt ibland. Skulden över att det är så fastän mitt liv i stora delar är fantastiskt gör saken inte bättre. För livet är så fantastiskt att man borde njuta av det i stora bett och så glupskt man bara kan. Mitt liv är ett stort bevis på hur något som kunde ha blivit tragiskt och sorgligt faktiskt blev fantastiskt bra.

Jag förlorade föräldrar men fick nya, mina föräldrar fick ett barn och med mig barnbarn att ösa sina omsorger på. Jag har tak över huvudet, människor att älska, älskas av andra och berikats med fantastiska vänner. Jag har alla förutsättningar till ett bra liv. Det som krävs är att jag njuter och bejakar det som är mig givet.

Det är det som är så svårt. Inlednignen till det som är mest känt som Nelson Mandelas installationstal, men som egentligen är skrivet av Marianne Williamsson börjar så här: "Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest".

När vi borde njuta av oss själva och våra möjligheter med stora bett, så väljer vi hellre låta våra rädslor styra oss själva och våra liv. För det är enklare så. Som en förlängning av det hela, låter vi heller inte andra få växa och gud förbjude, gå  om oss. Sånt är både provocerande och förbjudet. För det påminner oss om vår egen potential som finns inom oss själva.

Den här inställningen finns inom de flesta områden. Det är helt ok att prata om det som ingen av får att funka. Vi tolererar att dela varandra sorger och misslyckanden, men har svårare att dela varandras framgångar och glädjen som andra har, när vi själva inte är där. Det verkar som om andras styrka, framgång och glädje inte fungerar som en sporre. Varför kan man undra.

Jag blev oerhört påmind om det efter att hört en sång som delades på en blogg.  (Jag hoppas att den bloggerska som jag lånat musiken ifrån som min inspiration inte känner sig träffad eller sårad. Jag fick bara så många tankar av texten). Jag själv älskar sången i fråga och känner mig hemma med den här formen av musik eftersom jag rört mig i kyrkliga miljöer under min uppväxt. Det som slog mig när jag lyssnade på texten var avsaknaden av att lyfta styrkan hos människor.

"Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi är omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker som skrämmer oss mest". Det är här vi behöver bli sedda och lyfta och ändå envisas kyrkan med att möta oss med det vi är mest bekväma i. Vi ges möjligheten förminska oss, genom att förstora det vi inte är bra på.

Det tror jag inte att det var Guds mening med oss. Att dela varndras sorger och misslyckanden är så mycket enklare än att dela vår styrka. Några kommer att invända med att vi får styrka genom att dela det som tynger oss. Det jag menar är att vi är sämre på att lyfta någon och bekräfta någon i hans eller hennes styrka när vi själva inte är där.

Jag vet, hela bibeln är full av texter där som handlar om att stå på de svagares sidor. För mig är det självklart. Men jag tror inte att det var Guds mening att vi skulle göra oss svagare för någon annans skull. "Att du låtsas vara liten hjälper inte världen. Det finns inget upplyst i att krympa för att andra Människor inte skall känna sig osäkra i din närhet" fortsätter texten från talet.

Men det är oftast det som händer. Jag läste en undersökning för länge sedan som man gjort på olika arbetsplatser. Där framkom det att ribban för det som var tillåtet i de allra största fallen utgick från de med lägst utbildning, minst kunniga och som inte stack ut på något sätt. Man skulle ju kunna tro att ribban skulle utgå från de mest kunniga, men så var alltså inte fallet.

På något sätt så blir vi provocerade av de som är bättre än oss, som dessutom utger sig för att vara det. Vi utmanas av de som är kunnigare än oss eller som på något sätt besitter något som vi själva inte har men skulle önska att vi hade. Istället för att sporras av varandra, väljer vi oftast att försöka trycka ner eller förminska den andre. Märkligt tycker jag.

"Vi är alla avsedda att lysa som barn gör. Vi är födda för att manifestera Guds härlighet som är inom oss. Den finns i var och en! Och när vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra samma sak. När vi är befriade från vår egen rädsla, befriar vår närvaro automatiskt andra".

Vi är alla avsedda att lysa som barn gör.

Vi är födda för att manifestera Guds härlighet

som är inom oss. Den finns i var och en!