När tystnaden talar

Solnedgång och soluppgång. Två otroligt vackra scenarion som kan fylla vilken människa som helst med förundran och hänförelse. Att fylla tomrummet med samtal eller tystnad som mättats med närvaro är också två väsenskilda upplevelser. Bägge berikande. Idag fick jag i gåva av en vän en stilla promenad i tystnad. En tystnad som fylldes med acceptans för vilka vi är och förståelse för var vi befann oss någonstans just för stunden. En tystnad där ingen behövde säga något men där allt ändå blev sagt. Att vara nu, att se varandra och låta vara i en kärleksfull acceptans. En gåva av stora mått.

Tillsammans och var för sig

Tillsammans och ändå var för sig. Balansen mellan självet som står för sig själv och i samklang med omvärlden. Svårt, spännande och en guldgruva ifall man vill.

Små ögonblick av lycka

En handfull solmogna björnbär en solig septemberdag vid havet. Ett septemberdopp i havet utan istappar kring huden och varma vindar som lurar en att tro att det fortfarande är sommar. Att se sin dotter fladdra förbi när hon springer upp och ner på klipporna och fatta att det finns en dotter att älska. Se havet i motsol medans lukten av salt och tång fyller en med minnen. Små ögonblick av lycka är bästa motmedlet mot höstångest och grå vardag. Solvarm hud på små bara axlar och armar. Ett snabbt leende i samförstånd och någon som säger "jag vet" när man säger "jag älskar dig". Små ögonblick av lycka

Som ringarna på vattnet

I Tro, Hopp och Glädje kan kärlek växa och spridas som ringarna på vattnet. 

Leta hjärtan

Leta hjärtan för mig, symboliserar att låta livet få komma in.

Här är det första hjärtat.

"The practice of forgiveness

is our most important contribution to the healing of the world"

(Marianne Williamson

Speglingar

Vi vill gärna tro att vi är unika, vilket vi både är och inte är. Om vi hade förmågan att ställa oss lite utanför oss själva, skulle vi upptäcka att vi är mer förutseende och lika alla de andra som så många av oss desperat försöker skilja oss ut ifrån, samtidigt som vi vill vara såpass igenkännliga att vi räknas med. Något som kommit för mig under våren och sommaren är hur många av oss  föreställer sig ha kontroll över vem man är och hur man är. Vi ser gärna våra egna svårigheter i andra, för att det är för smärtsamt att se hur det vi raljerar över andra egentligen bor hos oss själva. 

 Något jag ibland får höra är vilket kontrollbehov jag har. Något jag själv är väldigt bekant med. En egenskap som jag länge har jobbat på för att få balans med. Ibland är det bra att vara förutseende. När egenskaper blir överdimensionerade kan det mynna ut i ett kontrollbehov och att vara förutseende kan vara en sådan egenskap. Människor som har förmåga att vara förutseende kan också göra mycket gott för andra. Inga egenskaper är dåliga, det kan vara menligt när de blir ensidigt stora.

Något jag märkt när jag själv jobbar på mitt eget kontrollbehov är att de som ser det hos mig och har behov av att yttra detta, själva bär ett eget kontrollbehov inom sig. I min iver att rannsaka mig själv och jobba med de sidor hos mig som kan bli jobbigt både för mig själv och min omgivning har jag ibland tenderat att låta andra projicera sina egna egenheter eller svårigheter på mig. Något jag känner att jag inte har lust med längre. Det räcker gott och väl med mitt eget bagage. Alla har vi saker vi behöver jobba med.

Att bli ägare till sina egna känslor och sitt eget bagage är både svårt och väldigt uppfriskande. Bilden längst upp tog jag under en tipspromenad. Den facinerade mig oerhört. Att se saker från olika vinklar. Träden betraktandes rakt nerifrån och upp och som i det här fallet med bilden, genom en vattenpöl som uppkommit genom det myckna regnandet. Så är det ju med oss också.

Vi ser på varandra genom våra egna erfarenheter, genom gemensamma erfarenheter och ibland glimtvis förmår vi ibland greppa några korta ögonblick av den andra människans själ, den som inte är förknippad med oss. Magiska ögonblick som ges till oss som dyrbara gåvor, både medvetet och ibland helt bortanför någon människas kontroll. Såna ögonblick är både hänförande och magiska.

Ett ämne jag ofta återkommer är till relationer. För mig är de så facinerande, just därför att det är en sån genialisk blandning av speglandet av oss själva och mötet med den andre, med ett Du. Relationer är en ren gåva, inte något du själv kan regissera. En trend i dagens samhälle är att vi alla uppmuntras att vara våra egna Gudar, Regissören i våra egna liv. Det förleder oss att tro att vi kan styra vår omgivning. Det kommer alltid bara finnas en enda människa Självet kan styra och det är oss själva.

Vad någon annan känner, tänker och gör är bortom vår egen kontroll. Livet sker oavsett vad vi tror oss kunna påverka. Jag själv tror att som allt annat består livet av en balans. Balansen mellan vad vi själva kan påverka och vad som händer därför att vi inte är några enskilda öar.  Relationer är sådana påminnelser till oss själva. En källa till alla våra känslor. Bob Marley sägs ha sagt detta:  "Truth is, everybody is going to hurt you; you just gotta find the ones worth suffering for".

Kärlek och förmågan att släppa människor nära kommer också att dela med sig av sorg och sårade känslor. Det är inte något vi kommer att kunna regissera bort. Det enda vi kommer att kunna göra är att jobba med vårt förhållningssätt när det sker. Jag tillhör en del av mänskligheten som varit med om övergivenhet redan som väldigt liten. I våras, genom ett samtal med en vän där hennes idealiserade bild av mig raserade, valde hon att attackrade mig som en furie istället för att fråga sig själv varför hon haft behov av att se mig på det sättet som hon gjorde. 

Om vi vill är våra erfarenheter i relationer de bästa erfarenheter man kan vara med om, oavsett ifall det gör ont eller inte. Där i den stunden kände jag bara en blandning av raseri och övergivenhet. Att jag blivit given ett ansvar över något som inte var mitt att ta. Efter att en lång tid förflutit kunde jag se mig själv. Då framträdde den där människan som bor i mig, som är så rädd att bli övergiven. Jag kunde se att på grund av mina tidigare erfarenheter, reagerade jag med rädsla.

En rädsla som yttrar sig genom att vilja putta bort människor ifrån mig. En rädsla som vill sätta villkor för vilka jag kan släppa nära. En rädsla som vill regissera så att smällarna blir mindre. Jag kunde också se att allt detta regisserande inte leder till någon vidare utveckling, att det istället sätter dimridåer för det jag allra mest behöver ta tag i. Något som kvinnor ofta hänger sig åt är att duka fram sina sårade känslor inför varandra, med intentionen att få någon att ta på sig en fiktiv skuld eller dela ansvaret, så att självet slipper ta tag i det budskap som låg i de känslor som uppenbarade sig i det egna inret.

Jag själv har hängett mig åt dylika saker. Något som vuxit fram hos mig under sommaren är att jag själv vill bestämma vem jag vill vara. Inte att någon annans behov av att regissera sitt liv ska diktera villkoren för hur jag är, hur jag reagerar eller vad jag gör. Känslomässiga utpressningar, hur de än ser ut är inte välkomna in genom min dörr. Känslomässiga utpressningar ska heller inte bestämma vilka jag ska tycka om. Oavsett vad, kommer vi i nära relationer alltid att bli sårade och vi kommer alltid att överleva, även om det i stunder inte känns så. 

Kärlek i nära relationer, oavsett ifall det är familj eller vänner, är för mig tolleransen över att vi alla har ett bagage att arbeta med och att både vi själva och andra blir obegripliga. Jag väljer själv. Jag har valt att älska och låta mig älskas (även om det sistnämnda inte alltid är så lätt). För mig är att släppa nära och älska inte enbart att diktera villkoren för hur andra ska vara mot mig, utan först och främst att besluta sig för att älska och acceptera "no mather what". Att jag gör upp villkoren för hur jag vill arbeta med att våga möta en annan människa där hon är, hur skrämmande det än kan vara.

Rädsla är ingen bra resekamrat. Försiktighet och Acceptans är så mycket bättre.    

Lek är lärande

Ikväll sjöng vi igenom en sångbok istället för godnattsagan. Tänker på att de flesta barnsånger lärde jag mig när Celia var liten och vi gick på öppna förskolan. Några lärde jag mig innan med Johan och Lucas. En av de mest praktiska sakerna med föräldraskapet, som jag har haft svårt för är det här med lek. Ramsor och barnsånger var ett helt nytt fält att beträda som liten. Läsandet fick jag mycket med min pappa som läste oerhört mycket för mig. Men själva sjungandet är något jag erövrat tillsammans med mina barn.

När mina killar var små var det mycket lättare att läsa, vara ute i naturen och bada för mig. Att leka, bygga med saker och pyssla är något som jag har haft mindre lätt för. Ett minne jag har är när killarna var små och jag tänkte att de skulle få leka lite med fingerfärg. Under den tiden var jag dödstrött. Att inte få sova ordentligt kan knäcka vilken människa som helst. Jag gjorde det enkelt för mig och tänkte att de kunde få kladda med färgen i badkaret.

De tittade på mig och burkarna med färg jag radade upp framför dom. Visade lite och kladdade på badkarsväggarna, Lucas rynkade på näsan och tyckte det var kladdigt. Då i det ögonblicket kände jag mig jättevilsen och lite lätt panikslagen. Jag insåg att jag inte riktigt visste hur man leker och kände mig som den uslaste av mammor som inte kunde leka med sina barn.

Lek  och sång har inte varit mina starka sidor. Jag läste en gång att lek är lärande och jag tänker ofta att lek är något som varit bra att kunna. Men i kväll sjöng jag och Celia ikapp och jag tänkte att nu sitter några av de där sångerna i minnet som självklarheter.

Hamburger föräldrarna

Jag har skrivit om det förut och det är ett ämne jag aldrig tröttnar på. Mötet. Att mötas av någon annan är bland det vackraste jag vet. Det finns en sån obeskrivlig skönhet i mötet och den källa till insikt och lärande som finns i det. Jag upplever ibland att vi lever i en tid där alla ska vara så självtillräckliga, att vi glömmer att vi inte är några ensliga öar utan kontakt med andra. Vi är mer förbundna med andra än vad vi tror. Det finns olika sätt att uttrycka det hela och en variant jag hört är att vi blir till i relationer. Det är ett bra uttryck. Den bilden visualiserar det kompelxa i mötet. Vi ser någon annan, som  i sin tur reflekterar tillbaka en glimt av oss själva.

Vi ger oss själva, tar emot en annan och får i gåva en del av oss själva. Jag har tänkt ett bra tag på det här med föräldraskap, framförallt det föräldraskapet jag själv förvaltar tillsammans med mina barn. De där räckorna av möten och ickemöten jag har med det käraste som finns i mitt liv. De barn som ger mig ynnesten att upptäcka de djupaste delarna av mig själv och får mig att utmana det som jag har svårt för. Jag är outsägligt tacksam för det. I ett telefonsamtal med en god vän delgav hon mig sina egna funderingar kring sin relation med sina egna föräldrar och det föräldraskap hon själv befinner sig i.

Detta efter att jag uttryckt en sorg över den svårighet jag själv har med att verkligen samtala med mina egna föräldrar utan att hamna i en situation där de hamnar i någon sorts skuldfälla och upplever att jag levererar kritik de inte känner sig förtjänta av.  Det som mina föräldrar missar är att jag inte pratar om föräldraskap för deras skull eller att det egentligen handlar om dom själva. Att förstå vad man kommer ifrån (även om det hänt i en förgången tid) kan ibland hjälpa en att förstå varför man handlar som man gör. Jag tror att föräldrar i alla tider har gjort så gott de kan, precis som man gör idag.

Men i möten där man vågar samtala kan ibland nya dörrar öppnas och man kan se varandra i ett nytt ljus som förgyller för varje part i samtalet. Väldigt många föräldrar i min egen generation och generationerna strax intill har trätt in i föräldraskapet på ett granskande sätt. Jag läste i en artikel i "Vi föräldrar" som menade på att föräldrarna av idag är mer pålästa än sina föregångare och ändå mycket mer osäkra. Jag tror att osäkerheten är av både ondo och godo. Den baseras utifrån att vi analyserar allt i strävan att vara bra och moderna föräldrar. Vi är självkritiska och försöker till mångt och mycket att bli bättre.

Jag menar inte att tidigare generationer inte har velat vara bra föräldrar. Men här är föräldragenerationen som vuxit upp med "positivt tänk", mental coaching och ett starkt individualiserat samhälle. "Vi blir vad vi tänker", "acting is caring" och individuella utvecklings planer både i yrkesliv, dagis och skola. Vi granskar oss själva från topp till tå och blir ibland så självkritiska att vi drunknar i osäkerhet. Våra egna föräldragenerationer och tillbaka i tiden ifrågasatte aldrig föräldraskapets pondus, även det på både gott och ont. Våra egna föräldrar ifrågasatte aldrig sina föräldrar öppet och blir självklart tagna på sängen av denna bulldozer generation som ifrågasätter allt.

Vi uppfostrar våra egna barn till kritiskt tänkande personer och lär dom redan från början att våga ifrågasätta. Självklart ifrågasätter de också oss och vårt föräldraskap. Något vi både avskyr och ändå försöker uppmuntra. Vi hittar kraft och stöd i föräldrarna runt omkring oss som själva är i liknande situationer. Vi varvar vår glädje över våra självtänkande barn med att slicka våra sår. Det som gör oss sårbara är att vi blir som köttet på en hamburgare. Vi får lära oss att förstå och respektera våra egna föräldrars svårigheter för kritk och vi får ta smällarna från våra egna barn och guida dom på okända vägar.

Det försätter oss i en sårbar situation. Vi blir generationsmässigt rätt ensamma. Den kunskap och erfarenhet våra föräldrar skulle kunna förmedla genom att våga dela med sig av sina egna svårigheter på ett mer generöst sätt, försvinner i försvar och skuld hos bägge parter. Relationsmässigt däremot kan vi ha större tur ifall vi har ett nätverk av vänner som förstår dilemmat och där vi kan landa våra frustrationer i vårt föräldraskap.

Jag ska vara tydlig. Det är inte barnen i sig som är frustrationen, utan de svårigheter inom oss själva när vi genomgår föräldraskapets alla faser som det innebär när våra barn växer och blir stora. Som en god vän uttryckte det: "När man äntligen börjar får kläm på det så är det försent och över".  Jag vill också vara tydlign när det gäller mina egna föräldrar. Jag är oerhört glad och tacksam för mina egna föräldrar, oavsett hur mycket vi kan prata eller ej om vissa saker. Att vara förälder är ett hårt jobb och alla gör sitt bästa utifrån de förutsättningar man har.

Jag har tänkt att blogga lite om föräldraskap och då framförallt mitt eget. Har du tankar och funderingar får du gärna dela med dig!

Det enkla är inte alltid så lätt

Ibland förvånas jag av det där enkla i livet. Hur finurligt livet egentligen är och hur svårt det samtidigt kan vara. Paradoxerna kantar livets väg och någonstans mellan det enkla, paradoxerna och det grymt svåra finns nyckeln.

Påskafton 2011

Idag har vi njutit av sommarvärme, ledighet och underskön natur. Idag fick både Celia och jag möjlighet att doppa oss i Rådasjön. Kallt, men skönt. Celia vågade först och några timmar senare hoppad jag i och fick en försmak av sommarens aktiviteter :-)

Pappa får sig en kram under morgonpromenaden

Våren ikläder sig sin grönskande skrud. Vackert och grönt. Sänder en tanke till våra allergiker som har det kämpigt trots skönheten.

Dess doftar vår och grönska. En ren njutning.

Hjärtat blir extra varmt när man ser en karmell i vårskrud som denna :-)

Min  fina son, jag tänker ibland vilken tur jag har som har så fina barn.

Vårens prakt är överväldigande

Mina fina Lucas som drömmer sig bort till vuxnare dagar :-)

Tänk att hon ger mig den platsen i hennes liv

Det här hittade vi på Celias dörr i kväll. Detta är vad som rör sig i hennes värld. Det känns så mäktigt som en ynnest att få vara en sån stor del, en viktig punkt i någon människas liv. Sitt barns liv. Jag tänker när jag ser detta, att det är en stor ynnest jag fått ta del av genom att bli mamma till henne och hennes bröder. Det känns så stort och jag blir så rörd inom mig att det blir lite svårt att ta in. Att vara förälder är allt annat än att det är självklart att man är viktig. Det är en ynnest och en gåva att vara rädd om.

Drömmar som avsikt

Avsikt. Av att se. Sikta, som i mening att rikta sig mot något eller någon. Sikta, som att sila ur (exempel mjöl som blir finkornigt och luftigt). Sikta, som att skaffa sig ett urval.

Jag har i mina funderingar kring det här med drömmar, kommit fram till, att det är en oerhörd viktig nyckel till det här med att vara människa. Att leva som människa. Drömmar hjälper oss att avskilja all den potential, alla möjligheter och alla val som vi människor står inför. 

När livet inte handlarom att överleva, utan att leva, så är möjligheterna och valen oändliga. Vi praktiskt taget drunknar i dom. För att inte blanda ihop överleva med att leva har vi några fina redskap. Ett av dom är drömmar.

När man väljer att leva så är drömmar en del av den grund vi står på och som väcker vår livslust och hjälper oss att hitta "flow" i vårt vardagshav. Jag ser fyra viktiga pelare i valet att leva livet istället för att överleva i livet. Avsikt, Näring, Mening och Mål är det som utkristalliserar sig.

Det är svårt för mig, som gärna vill ha helhetsbild eller översikt att ta mig an det här med drömmar innan jag ser "väven". Jag är en människa som tidigt fick lära mig det här med att överleva. Att överleva handlar mycket om mål, så jag har alltid varit oerhört målinriktad.

Det jag kan se att jag förändrar idag är att mina mål har flyttat fokus. Målen baseras inte lika mycket utifrån rädsla längre, utan handlar mer om att hitta mening och näring. När jag tittar ordentligt på det drömmar jag står på, inser jag att mycket är förlegat. Baserar sig på en tid som inte längre finns.

En liten flicka står på en gård. Det är kallt, så kallt att fingrarna styvnar av kylan och kläderna är allt för tunna. Gården omgärdas av tre byggnader och en stor port i järn som vetter ut mot en trång gata. Mitt på gården finns en pump, där man för hand pumpar uppn vattnet. Flickan som med stela fingrar försöker fylla hinken med vatten fylls av en enda stark känsla som omgärdas av vanmakt och övergivenhet. "En gång ska jag ha det bättre, ett mycket bättre liv".

Den här flickan är jag. Idag ser mina förutsättningar helt annorlunda ut. Jag har en man, tre fina barn, föräldrar som älskar och stöttar mig och familj genom min man som ser mig som en del av sin familj . Jag svälter inte, har ett hus att bo i, har en bil att köra och håller kroppen varm. Jag har det bra helt enkelt.

Någon gång på vägen förändrades förutsättningarna, men målen har envist bitit sig fast. När drömmar och mål utgår från en ursprunglig rädsla, finns risken att man missar målet. Jag inser att det är viktigt att inventera sina drömmar då och då. Att hitta både nya mål, ny mening och ny näring.

Det kanske är det som man kallar fyrtioårskris, eller kriser i allmänhet. Det sker en större inventering, därför att det blir så uppenbart att valmöjligheterna krymper. En påminnelse om att livet är förgängligt och att alla de drömmar som inte blev av.

På en blogg idag såg jag detta citat i kommenterasfältet. Det passade så bra i mina funderingar kring drömmar att jag avlustar mina funderingar kring drömmar me denna.

"You were always looking for the right way to behave, so concerned you might make a mistake. But, darling, there are no mistakes. There are only our wishes, our actions, and the consequences that follow both. There are only events, how we cope with them, and what we learn from the coping.” (Elizabeth George, With No One As Witness)

Demokrati, politik och andra små funderingar

Funderar över det här med demokrati. Idag var jag och lyssnade på Kommunalfullmäktige i Göteborg. Jag har aldrig riktigt vetat var jag hör hemma.Varken i politiken eller i religionen. Spretar för mycket. Jag tror på en högre makt, som jag kallar Gud. Jag får gliringar från alla håll. Från dem som tycker jag är sinnessjuk för att jag ens tror på en Gud. Från dem som inte tycker jag verkar tillräckligt troende.

Jag har aldrig haft behov av att andra ska tycka som mig, bara jag får tycka som jag tycker. Däremot är jag öppen för ifågasättande eller samtal om varför. Jag har vänner som är ateister, som är kristna av alla de olika slag, muslimer i alla riktningar, judar och de som håller sig till det i allmänhet kallas för flum. Men jag har aldrig känt mig hemma i en specifik kyrka eller församling.

Likadant har det varit med politiken. Det finns så många olika riktningar och egentligen är det  så att man hittar en sammanslutning dom mest liknar det man i huvudsak tycker. Jag har alltid vetat att jag ligger mer åt vänster. Men det finns mycket jag också tycker som jag hittar i både mitten och högerpartier. Jag har också alltid funnit mycket nöje i politiken. Det är intressant och nödvändigt för att vi ska ha en grund att stå på som samhälle.

När Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen i höstens val grät jag högt. Det är inte bara det att det är ett främlingsfientligt parti. Det är ett nasistisk parti. Ett parti som på sin hemsida öppet går ut med att de inte stöjder varken barnkonventionen eller FNs allmänna deklaration om mänskliga rättigheter. Ett sånt parti har valts in i Sveriges Riksdag och man sympatiserar med dem för att det finns ett motstånd. Ingen sympatiserar med något annat parti på det sättet.

Det märkliga är att när många människor pratar om demokrati så utgår de alltid från att deras ståndpunkt är den rätta. Demokrati är en medelväg, för att man inte kommit på ett bättre sätt. Det är på inget sätt optimalt eller rättvist. De är ett sätt att styra ett samhälle som åtminstone är bättre än en diktatur. Demokrati handlar till stora delar om kompromisser och det kan medföra att krafter man inte stödjer också kan använda demokratiska vägar för förtryckande åsikter.

Detta med att ett nasistiskt parti valdes in i vår Riksdag, medförde att jag valde att jag tog ställning. Jag är helt säkert att det parti jag valt inte till fullo står för det jag tycker. Men jag valde de delar jag tycker är viktigast och där jag känner att min största gemensamma nämnare möts. Ikväll var jag på en av fyra introduktionstillfällen och det innebar att jag gjorde ett besök på Kommunalfullmäktiges möte i Göteborg. Oerhört intressant.

Jag hamnade på en av läktarna mellan vägvals entusiaster och SD sympatisörer. En mycket bissar känsla :-)  De tjoade och smädade talarna nedanför och jag tänkte att det är märkligt med människor som anser sig stå för demokrati, men inte har hyfs nog att låta någon annan framföra sin åsikt utan att högt och ljudligt kasta ur sig smädelser och andra otrevligheter. Jag tänkte att fler invånare borde gå och lyssna då och då.

Demokrati handlar ju inte enbart om att mina synpunkter få föras fram. Det handlar ju också im att acceptera och respektera att andra synpunkter både få ta plats och föras fram. Däremot behöver jag inte tycka likadant. Det som slår mig är att enfrågepartier gärna slår sig fram som underdogs  och gärna använder demokratin som slagord. Det verkar dock svårare för dem att acceptera att demokratin också innebär att de själva måste respektera det som inte överensstämmer med deras egna åsikter.

Jag tänker att det är ett märkligt land jag lever i. Ett land som trots sina brister också bjuder på oerhörda möjligheter. Ett land att vara stolt över. Ett land att drömma om och drömma i

Drömmars struktur?

När jag pratar med andra om drömmar, för att få bränsle till mina funderingar, inser jag att de flesta tänker på drömmar som något målrelaterat. Man tänker sig si och så uppfylls detta inom en snar eller fjär framtid. Man drömmer om något som ska uppfyllas.

Det andra sättet att betrakta drömmar utkristalliserar sig mer som ett ramverk. En längtan, vision eller kraftkälla kring livet. En större strävan som mer handlar om att förgylla livet eller att fylla livet med mening. Det handlar inte om att man inte vill att det ska uppfyllas, men det primära är inte själva målet utan vägen.

Det tredje sättet upplevde jag mer att det handlade om vad för slags människa man vill vara. En strävan om att upptäcka, utforska och hitta mening som individ för sig själv och i ett sammanhang.

Hur tänker du kring drömmar?

Drömmar

Ibland kan det som verkar tydligt vara oerhört diffust. Det här med drömmar för att nämna något. Vi är några vänner som börjat att samtala. Vi kallar oss tankeväktarna. Vi delar och samtalar om sånt som berör. Det hela började med att en av oss hamnade i en depression, ett tillstånd jag kan förhålla mig till, eftersom jag själv besökt det landet under livets resa.

Vi promenerar och samtalar. En fin kombination. Under dessa promenader delades tankar om stort och smått. Det som slog mig var hur sällan vi delar sånt här. Vi gömmer oss undan i vår smärta, i isolering eller i soffan hos terapeuten. Vi behöver psykologen/terapeuten, men något vi håller på at glömma är att vi också behöver vänner.

Ingen del kan ensam lösa saker för oss, framförallt kan vi inte lösa det själva i egenmakt. Vi behöver våra relationer och vänner är en del av det skyddsnät vi behöver för att växa, läka och fördjupa livet. Det är först när vi omges av kärlek och låter oss helas av den i kombination med tillit och tro på oss själva och andra, som vi också kan bli friska och må bra.

Vi har haft olika teman. Dagens tema handlade om drömmar. Ett oerhört svårt ämne insåg jag, trots att det är ett spännande område. Ett ämne jag tänkte återkomma till.

God Natt världen och sov gott  :-)

Doften av vår

Mitt öga fröjdades

av utslagna vitsippor i en glänta idag.

Så magiskt varje år och så njutningsbara.

Doften säger jag bara,

den doften kan jag drömma om när vintern börjar bli seg

och längtan efter våren spritter i själen.

Doften av vår kittlar själen

Vita skira blad som försiktigt tittar fram

och förminner om sol och värme

Att vandra fram, kan ibland handla om att gå tillbaka

Jag älskar att befinna mig i vattnet. Framförallt under sommarmåndaderna anstränger jag mig för att ta mig ut till havet eller sjöarna. Att få sänka ner mig i vattnets mjuka omfamning ger mig en frihetskänsla som är obeskrivlig.

Precis som när jag var barn, älskar jag att dyka eller ha huvudet under vattnet. Ibland när man är under ytan så kan man inte alltid säga vad som är upp eller ner. Så upplever jag att livet är ibland. Det som ibland upplevs som att gå framåt kan vid vissa tillfällen vara att gå bakåt.

Att gå tillbaka kan ibland handla om att börja gå framåt. En strimma av ljus kan vara så paradoxal som jag upplever den bild jag tog en tidig januarimorgon. Ett ljus som också kan innehålla en viss mängd av smärta.

När man en gång varit i mörker och tar sig därifrån, kan resan mot ljuset vara den mer smärtsamma delen av en resa. Att gå tillbaka mot ljuset, eller ens egen fulla kraft, kan bli oerhört smärsamt för att man börja känna igen. Känslorna blir verkliga igen.

Verkligheten blir åter känslosam. Sen när helvetespassagen är över, känns det så overkligt att man ens befunnit sig där. Livet ses återigen genom harmonins och glädjens glasögon. Det är som en islossning, lika dramatiskt. Obeskrivligt.

Att få uppleva den genom en vän, har berikat mig. Du fina vän har fått mig att upptäcka saker om mig som jag tidigare inte sett. Att få uppleva den smärta jag ofta besökt genom någon annan har gett mig nya verktyg. Så Tack fina Du för din tillit och kärlek.

Jag älskar dig min vän!