Att tro på det som är bättre

Jag står uppe på en höjd, varm och svettig. En svag bris leker genom mitt hår när jag blickar framåt och ser ett kuperat landskap med snöbeklädda bergstoppar. Jag förstår att jag ska nå de där topparna och att det bitvis kommer att bli jobbigt, likväl som ett äventyr. Jag vänder mig om och ser ett liknande landskap. En insikt slår mig att de topparna bakom mig är berg jag redan bestigit. En känsla av lugn infinner sig i mig av vetskapen att det finns svårigheter jag övervunnit. Med beslutsamhet vänder jag mig och vandrar mot landskapet jag först såg, med både skräckblandand tillförsikt och nyfikenhet.

En del kan berätta om livfulla drömmar, fulla av symbolik eller bara väldigt knasiga. Jag har aldrig lyckats så bra med att komma ihåg mina drömmar. När jag vaknar så kan spår av känslor finnas kvar, men sällan jag kommer ihåg dem och sällan jag kan återberätta. Några få gånger i livet har det hänt att jag kommer ihåg och dessa få dyrgripar finns fortfarande bevarade i minnesbanken. Inledningen är en av de drömmar jag kommer ihåg. En dröm jag drömde när jag var strax över tjugo och hade en mycket jobbig tonår en bra bit bakom mig.

Den här drömmen vittnar också om det som har varit en av mina styrkor. I det jag har varit målmedveten med, har jag också ofta fått resultat jag strävat efter. Trygghet, familj och relationer är saker jag varit synnerligen målmedveten med. Med tanke på det bagage jag haft, så är jag väldigt tillfreds med det som blev. Av en människa som har tillitsproblem och varken litat på livet, kärleken eller den egna förmågan, är ett äktenskap som räddats från skilsmässa, tre barn och underbara vänner inte fy skam. Det har varit en resa i att se och glädjas åt mina förmågor, kämpa med saker som inte riktigt vill ta form och också en resa i att förlora drömmar.

En resa i att som människa desillusioneras, tappa tron på sig själv och sina förmågor, andra människor och det goda i livet. En smärtsam resa som ännu inte nått sitt slut. Jag skulle vilja luta mig mot någon teori eller någon förklaring som skulle göra mitt liv begripligt och utan skam och skuld. Om det fanns ett botemedel mot förlorade liv, så skulle jag möta det med öppna armar. Förlorat liv säger ni och tycker antagligen att jag är både dramatisk och/eller för hård. En människas liv är inte endimensionellt, utan mer komplex än så. I stora delar av mitt liv är jag mer än nöjd. Det bästa jag någonsin medverkat i är tillblivelsen av mina tre underbara barn och den resa jag gjort och gör tillsammans med dem och deras far. En spännande, fantastisk och utmanande resa som är obeskrivlig.

Men i mycket finns också förlorat liv. Jag tänker att det alltid finns förluster i människors liv, i stort som smått och att det på något sätt hör till. För en del är förlusterna hanterbara och för andra är förlusterna svårare att leva med. Vi är olika. Vi har olika erfarenheter och kan aldrig bedöma hur det är för någon annan. Vi kan egentligen bara bedöma oss själva och våra egna liv. Egentligen oerhört enkelt, men svårt eftersom det kräver att vi ser oss själva i vitögat. Jag tror att svårigheten ligger i att se och upptäcka vilka vi är, bortanför den bild vi vill ha av oss själva och trots detta respektera och tycka om oss själva. För mig har de senaste fyra åren (egentligen hela mitt vuxna liv)  inneburit en resa i att acceptera mig för den jag är, sätta ett hjärta kring det och börja resan med att uppskatta den jag blivit efter alla år, erfarenheter och krasade drömmar.

Något som varit med mig, så länge jag kan minnas, är att alltid tro på att saker och ting kan bli bättre. Jag vet att jag tidigt formulerat denna tanke. Ett minne jag har är när jag är liten, står på en gård vid en vattenpump och fryser och talar till mig själv. ”En dag ska jag ha det bättre, mycket bättre än så här”. Jag kom till Sverige när jag nyss fyllt fem (kom januari -76 och jag fyller på juldagen) och denna minnesbild är från Korea, i det land jag föddes i. Jag minns känslan av den tanken. Så här som den 41 åring jag är, blir jag oerhört fascinerad över att jag verkligen också trodde att detta var möjligt. Nu med perspektiv kan jag ju se att det verkligen blev så. Det blev oerhört mycket bättre. Den känslan har jag mer eller mindre tagit med mig genom hela livet.

 Även i de mörkaste stunder har det alltid funnits en glimt av tro på något bättre. Jag kan se att just den förmågan har varit min räddning och ett stort stöd genom livet. Erfarenheten av att det alltid blivit bättre har också fått mig att förvänta mig att det blir så. Jag kan och har kunnat stå ut med både mycket och länge bara för att jag inuti mig vetat om att förr eller senare så vänder skutan och saker utkristalliserar sig till något bättre. De senaste 4½ åren har varit en kamp för mig. Min egen sagan om ringen trilogi i mitt inre helvete. Resan dit och hem igen skulle min historia kunna heta. Jag är inte hemma ännu, men jag är på mycket god väg och det tröstar mig enormt mycket.

"Bits and pieces" av Erica

Jag minns min barndom i mina morföräldrars trädgård om somrarna. Jag växte upp i Västerås och var oftast på besök på västkusten just om sommaren. I skuggan av äppelträden åt vi lunch, fikade och bara umgicks. En lång promenad (tyckte jag då) till Sisjön för att ta oss ett dopp eller flera i den kalla källsjön. Jag minns hur jag och min jämnåriga kusin H, pratade om det här med ålder. Hur gamla vi tyckte att våra föräldrar och andra släktingar var. Hur vi kärleksfullt skrattade åt en del av våra äldra släktingars egenheter. Min mammas moster Margot (som inte hade egna barn) och hennes ständigt återkommande vana att svara i sin mans ställe även om det var honom man pratade med. Eller den kvinnliga delen på min mors sida som ser en ära i att alltid bjuda på fantastisk god mat och mycket mat. En sak var hundraprocentigt säkert. Man gick inte ifrån något kalas utan att vara mer än proppmätt.

Det är märkligt att själv röra sig närmer de där åldrarna som man då tyckte var uråldriga :-) och hur det blir så uppenbart att ålder inte har något med att göra hur man lämnar något. Utan att det snarare har att göra med att lägger till saker. Jag känner mig lika busig som jag gjorde som barn. Jag är lika äventyrslysten som jag var i övre tonåren. Lika nyfiken som jag alltid har varit. På ett märkligt sätt är jag också fortfarande hungrig på livet, även om jag och livet inte lyckats med att ha ett okomplicerad relation. Jag tänker ofta att det är anledningen att jag fortfarande finns kvar i livet, för att den där hungern alltid varit stark i mig. Överhuvudtaget är det inte komplikationsfritt att ha en nära relation till mig. Med livet har man ju ofrånkomligt en mycket nära och intim relation, som är oerhört svår att avsäga sig.

En hunger som jag alltid har ägt, är intresset och nyfikenheten för andra människor. Tidigt kom jag på det vi ser hos andra också kan lära oss ofantligt mycket om oss själva. Genom att upptäcka, uppleva och erfara tillsammans med andra, lär vi oss också hur vi ska leva våra egna liv. Jag försökte förklara detta för mina tonåriga pojkar redan när de var mindre. Jag försökte förklara detta genom att illustrera det utifrån något som vi kan ta på. Tänk dig att du står framför en spegel. Då ser du hur du "ser ut" (i den mån det nu går stillastående). Du ser ditt ansikte, ditt hår, din kroppsbyggnad etc, nästan så som andra ser dig. Att betrakta dig själv hur du ser ut inuti, i ditt väsen och i din själ är svårare.

För att kunna göra det krävas att du vågar släppa någon annan nära. Bara genom att iaktta sina egna reaktioner, sina tankar och framförallt känslor för andra eller situationer som uppkommit med andra kan man få en glimt om vem man är. För det mesta är det inget man funderar över, men ibland kan det vara oerhört smärtsamt att upptäcka vem man är. Bilden kanske inte riktigt stämmer överens med den önskan man har om vem man vill vara. Då finns det olika sätt att reagera. Ett sätt är att sörja det och se ifall det är något man tycker är värt att förändra. Om insatserna är värda det eventuella resultat det skulle kunna vara. Ett annat sätt är att överföra den besvikelsen till den andra eller de andra personerna.

Inom psykologin kallar man det för projektion tror jag. Det som är för smärtsamt att koppla samman med oss själva, låter vi andra bära. Detta tror jag de allra flesta av oss har varit med om, både som den som projicerar och att vara föremålet som får bära någon annans smärta eller skam. Min hunger har alltid varit en omåttlig nyfikenhet på andra, därför att andra människor bär så mycket kunskap, visdom och erfarenhet som en enda människa inte kan uppnå ensam under en livstid. Det ger också som en bonus mig chansen att se glimtar av mig själv då och då och förståelsen att vi alla till syvende och sist ändå är väldigt lika. Vi kanske inte alltid väljer att lösa saker och ting på samma sätt, men för övrigt är vi väldigt lika och på ett märkligt sätt hör vi samman genom osynliga band. En del vill kalla det kosmos, andra vill sätta religiösa förklaringar på det och en del vill kalla det ödet. Oavsett vad, så är det viktigt att förstå tror jag, att vi hör samman och att förståelsen om varandras likheter och olikheter är viktig för vår mänsklighet.

Att se i perspektiv

Något som berört mig under en tid är vårt behov av att ha yta. Vi människor börjar mer och mer likna frukt och grönt på coop eller ICA. Vi produktplacerar våra ögonblick  på ett aptitligt sätt och vattensprayar våra liv så att vi ser frächa och läckra ut. Livshistorierna bakom kan vara i varierande form och ibland kan vi se en skymt eller förstå att det finns mer bakom än vad vi för tillfället ser.

Jag personligen tycker det är mycket intressantare med livshistorier bakom fasaderna. Det ger mig mer perspektiv, mer lärdomar och ger mig chansen att också se mitt liv från ett annat håll. Människorna bakom fasaden är oftast också mer intressant. Liv som levs av människor och inte Barbie och Ken. Vi ger oss själva och andra chansen att se att det finns olika liv och kanske också igenkännande.

Med detta i bakhuvudet har jag bestämt mig för att berätta delar av min livshistoria, bakom frukt och grönt. Delvis för att jag behöver perspektiv genom att berätta, men också för att jag tror att min historia behöver berättas. Vi behöver prata om de komplexa mänskliga liv som faktiskt finns bortom självhjälpshyllornas orgie och jag tror min egen historia kan hjälpa till att få perspektiv på hur mänskligt liv kan förloras och hittas igen.

Vill ni hänga med så tänker jag ta liten bit då och då, när andan faller på.